KISS: You wanted the best and you got the best – KISS Kiss är ett amerikanskt band som spelar hårdrock. Bandet grundades 1973 av Paul Stanley (född Stanley Eisen) och Gene Simmons (född Chaim Witz) och har fram till dags dato sålt mer än 100 miljoner skivor, spelat inför utsålda jättearenor världen över och rönt massiva framgångar som saknar motstycke i hårdrockens historia. Kiss har haft en lång rad jättehits. Bland dessa kan man nämna Detroit Rock City, Lick It Up, Rock N Roll All Nite, Crazy Crazy Nights, I Was Made For Loving You, Heaven´s On Fire, Black Diamond, Love Gun, Cold Gin, God Gave Rock N Roll To You, God Of Thunder, Shout It Out Loud, Beth, Forever och en lång rad andra storsäljare. Originalsättningen av Kiss bestod av Paul Stanley (sång och kompgitarr), Gene Simmons (sång och bas), Ace Frehley (sologitarr och sång) samt Peter Criss (trummor och sång). Ace Frehley och Peter Criss heter egentligen Paul Daniel Frehley och Peter Criscuola. Det är bara Paul Stanley och Gene Simmons som finns kvar sedan start, medlemsbytena har nämligen duggat tätt genom åren. Eric Carr (född Paul Charles Caravello), Vinnie Vincent (född Vincent Cusano), Mark S:t John (född Mark Norton) och Bruce Kulick är andra prominenta herrar som har ingått i bandet. Idag består Kiss av, förutom Paul och Gene, Tommy Thayer (sologitarr och sång) och Eric Singer (trummor och sång). Tommy Thayer är sedan många år anställd i ett av Gene Simmons bolag och har bland annat fungerat som bandets tour manager. Thayer har även ett förflutet som ”Ace Frehley” i Black n Blue, ett så kallat hyllningsband till Kiss. Eric Singer är en av världens bästa trummisar med en meritlista som bland annat inkluderar Alice Cooper och Black Sabbath samt det egna hobbybandet Eric Singer Project, där bland annat nyss nämnde Bruce Kulick ingår som gitarrist. Den nya plattan Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Både Paul Stanley, som även producerar det nya albumet, och Gene Simmons har i olika intervjuer berättat att plattan rent musikaliskt och soundmässigt ska ta Kiss tillbaka till bandets rötter i det tidiga 1970-talet. ”This is Kiss, classic Kiss”, som Paul Stanley säger i ett pressmeddelande på bandets hemsida www.kissonline.com Så började det En annons i tidningen Rolling Stone i slutet av 1972, som Gene fick syn på, berättade om en trummis som sökte ett band och dessutom var beredd att göra allt för att lyckas. Peter Criscuola, som trummisen hette, blev tredje medlemmen i det nya projektet efter en lyckad audition. Trummisens artistnamn blev Peter Criss. Men Gene och Paul sökte även febrilt efter en sologitarrist och i början av 1973 provspelade den mycket Eric Clapton-inspirerade gitarristen Paul Daniel Frehley och imponerade så pass mycket på de två grundarna att han fick jobbet på direkten med artistnamnet Ace Frehley. Därmed var kvartetten komplett. Glamrock Bandets mycket färgstarka image var noga genomtänkt och minutiöst utstuderad redan från början. Med artistnamn och ansiktena täckta med matchande smink samt specialdesignade scenkläder och en minst sagt spektakulär show som ingen dittills hade skådat, där effekter som rök och eld blandades med sprutande låtsasblod och maffiga ljusexplosioner, stakades vägen mot stjärnglans och berömmelse ut. En annan spektakulär effekt som Kiss alltid har använt sig av är den extremt långa tungan som frontfiguren Gene Simmons är begåvad med. Ett av många rykten kring denna så världsberömda tunga gör gällande att han har kapat den lilla senan under tungan, men det är inte sant. Tungan är som alla vet en muskel och Gene har helt enkelt tränat på att sträcka ut den så långt det bara går. Detta är också något han gärna gör både på scenen och utanför den. Felaktig kritik och lögnaktiga rykten Tittar man noga så ser man dock att de inte är särskilt lika. Anklagelsen är också både orättvis och befängd eftersom såväl Paul som Gene är av judisk härkomst. Genes mamma var också ensam överlevande i sin familj, där alla var fångar i det nazistiska koncentrationslägret i Auschwitz. Kiss har genom åren även råkat ut för andra mer eller mindre osannolika beskyllningar från olika håll. På 1980-talet, när klappjakten mot allt vad hårdrock heter pågick som allra värst, hävdades det i ett TV-program i Sveriges Television att Kiss var en förkortning för Knights In Satans Service (= Riddare i Satans tjänst). Nu skulle Kiss alltså hux flux vara satanister genom en tolkning av bandnamnet. Detta påhopp var så flagrant att Paul Stanley, som alltid har fungerat som bandets talesman, fann för gott att rycka ut och ställa allt till rätta genom att i en intervju samma vecka en gång för alla fastslå att Kiss inte betyder något annat än... Just det: Kyss. Sminket Sminket har använts i två perioder av bandet. Första perioden sträcker sig fram till 1983. Därefter uppträdde Kiss utan sitt smink fram till 1996, då originalsättningen av bandet med buller och bång, smink och full produktion gav sig ut på den världsomspännande Reunion Tour. Sminket hänger fortfarande med som en del av bandets image. Sminket som the Spaceman och the Catman har numera, till stort förtret för många fans, övertagits av de nuvarande bandmedlemmarna Tommy Thayer och Eric Singer. De tidigare medlemmarna Vinnie Vincent och Eric Carr hade varsin personlig sminkning under sin tid i Kiss. Vinnies smink var the Ankh Warrior och Eric hade sminket the Fox. Båda sminkningarna designades av Paul Stanley. De enda Kissmedlemmar som inte har varit sminkade under sin tid i bandet är Mark S:t John och Bruce Kulick. Kulick är också, tillsammans med Tommy Thayer och Eric Singer, de enda i bandets historia som har spelat i eget namn och inte har tilldelats ett artistnamn av Paul och Gene. Något som annars alltid har tillhört imagen kring Kiss. Kiss i Sverige Kiss har en stor och trogen skara fans i Sverige och verkar uppriktigt sagt vara oerhört förtjusta i att spela här. Den senaste spelningen på svensk mark gick av stapeln på Stockholms Stadion 30 maj 2008 och sålde slut på rekordtid. Konserten var ett turnéstopp under den då pågående Kiss Alive 35 Years Tour. Kiss hade nöjet att spela inför mer än 32 500 helvilda fans som dansade järnet och sjöng med i varenda sång som kvartetten framförde från scenen. Allsången på Stadion den kvällen fick all eventuell konkurrens från Anders Lundin och Skansen att blekna i jämförelse. Spelningen i Stockholm var också Kiss största under Europadelen av turnén om man räknar bort festivalspelningarna som givetvis var större i format. Gene Simmons, som när han inte spelar bas och sjunger i Kiss är affärsman, har även investerat pengar i diverse byggprojekt runt om i världen, så även här i Sverige. Det gör att han allt som oftast besöker vårt land in strictly business. Medlemsbyten Just de många medlemsbytena har varit en ständigt återkommande företeelse genom Kiss nu drygt 35-åriga historia. Rykten om en eventuell splittring av bandet var igång redan på 70-talet och fick ny fart 1978 i och med att de fyra medlemmarna släppte varsitt soloalbum på hösten det året. Originalsättningen Stanley/Simmons/Frehley/Criss höll dock ihop fram till 1980, då Peter Criss på grund av grava drogproblem fick sparken från bandet i samband med releasen av plattan Unmasked. Han ersattes snabbt bakom trummorna av Eric Carr. Kiss goes heavy metal utan smink Samma dag som den plattan släpptes uppträdde Kiss för övrigt utan smink för allra första gången i den då ganska nystartade TV-kanalen MTV, vilket skapade stor sensation. Vinnie Vincent var med och skrev åtta av tio låtar på Lick It Up, bland annat titelspåret. Dock tyckte framförallt Gene Simmons att den nye strängbändaren tog sig allt för stora friheter och på tok för mycket utrymme i bandet. I samråd med Paul Stanley beslutades det att Vinnie Vincent skulle få sparken. Ut med den utpräglade heavy metalgitarristen och in med en verklig finlirare istället. Vinnie Vincents ersättare blev Mark S:t John, en gitarrist med skolning inom både klassisk musik och jazz. Dessa influenser märks tydligt på 1984 års utgåva från de vid den tiden avsminkade rockhjältarna, Animalize. Mark S:t John skulle dock inte bli särskilt långvarig som medlem i Kiss. Efter bara drygt ett halvår tvingades gitarrvirtuosen på grund av sjukdom att sluta. Bruce Kulick fanns redan stand by i bakgrunden och var därmed väl förberedd på att hoppa in som S:t Johns ersättare i händelse av att denne inte skulle orka genomföra den redan påbörjade Animalize Tour. Så blev det också och Kulick tillbringade därefter de följande tolv åren som gitarrist och stadigvarande medlem i Kiss. Det är den längsta sammanhängande tiden som någon har varit medlem i bandet, frånsett de två grundarna Gene och Paul givetvis. Eric Carr dör I augusti 1999 förärades Kiss sin egen stjärna på den världsberömda trottoaren Hollywood Walk of Fame i Los Angeles. Den återförenade originalsättningen Stanley/Simmons/Frehley/Criss höll ihop i ungefär fem år innan man, via ytterligare att par byten av trummis och sologitarrist, 2002 nådde fram till sättningen Stanley/Simmons/Thayer/Singer som idag utgör Kiss. 2003 blev Kiss invalda i den mycket prestigefyllda Rock and Roll Hall of Fame, något som det krävs mycket för att bli. Första kravet för att bli invald där är att man ska ha släppt skivor i minst 25 år och dessutom anses ha haft stort inflytande på musiken inom genren i världen. Nya grupper och artister väljs in varje år av musikexperter runt om i världen. Den forne Kissgitarristen Mark S:t John dog mycket hastigt i samband med en hjärnblödning den 5 april 2007. Bästa sättet att få en fullständig sammanställning av alla låtar och skivor, såväl studioalbum som liveplattor och samlingsboxar, är att surfa in på bandets officiella webbsida www.kissonline.com eller att titta in på den svenska fanklubbens hemsida www.kissarmysweden.com Med tanke på kommande skivsläpp och nya turnéer kan man när det gäller Kiss travestera några berömda ord av författaren Mark Twain: ”Ryktet om Kiss död är betydligt överdrivet.” Annars kan man utbrista tillsammans med bandet och alla dess miljoner fans världen över: YOU WANTED THE BEST AND YOU GOT THE BEST! THE HARDEST ROCKING BAND ON THE PLANET: KISS! Fotnot: Kiss är mina favoriter sedan kassetten uppfanns
på 70-talet, jag har fet samling med allt som givits ut, plus en
hel del bootlegs,dvd:s,
Johnny Cash:The man in black – Johnny Cash Johnny Cash tillhör de verkliga giganterna inom den moderna populärmusiken. Han föddes som J R Cash den 26 februari 1932 i Kingsland, Arkansas och dog den 12 september 2003 på sjukhuset Baptist Hospital i Nashville, Tennessee. Dödsorsaken var diabetesrelaterade komplikationer. Rent faktiskt så lyckades Johnny Cash med konststycket som få andra inom samma genre har klarat av, nämligen att vara produktiv och ge ut nyproducerade skivor under fem decennier. Hans skivor har sålts i mer än 50 miljoner exemplar. De allra största hitsen är I Walk The Line, Folsom Prison Blues, San Quentin, Ring Of Fire, A Boy Named Sue,Sunday Morning Coming Down och duetten Jackson som han spelade in med sin hustru June Carter. Cash blev 1980 invald i Country Music Hall Of Fame och blev även 1992 invald i Rock And Roll Hall Of Fame. Han har förärats en stjärna på Hollywood Walk Of Fame och har genom åren erhållit ett oräkneligt antal Grammys. Million Dollar Quartet The Highwaymen Musiker och skådespelare Bland hans insatser på vita duken kan nämnas Gospel Road (1973) och Stagecoach (1986). Dr Quinn och Lilla Huset På Prärien är exempel på TV-serier, som även har visats i Sverige, där Johnny Cash har medverkat som skådis. 1974, i ett avsnitt av TV-serien om den fumlige och tankspridde kommissarie Columbo spelar Johnny Cash sig själv i en roll som ”the bad guy”. Det måste ha varit en tacksam roll för Cash att göra eftersom han alltid var mån om att odla sin egen image som kriminell och outlaw. Han dök även upp i en mindre roll i den annars stjärnspäckade TV-serien Nord Och Syd, som handlade om två familjers öden och äventyr före, under och efter det amerikanska inbördeskriget och som visades i Sverige under några år på 80-talet. Johnny Cashs liv inspirerade filmmakarna i Hollywood till att 2005 spela in filmen Walk The Line i regi av James Mangold och med Joaquin Phoenix och Reese Witherspoon i huvudrollerna som Johnny Cash och hans hustru June Carter. Filmen handlar om Cashs tidiga liv och avslutas med hans berömda konsert på Folsom-fängelset 1968. Kritikerna hyllade filmen till stor del beroende på skådespelarnas fenomenala insatser, inte minst Joaquin Phoenix för dennes kusliga likhet med Cash, både röst- och utseendemässigt. Reese Witherspoon fick en Oscar 2006 för sin rollgestaltning av June Carter i filmen. The man in black Cash var också en ivrig förkämpe för Amerikas urinvånare, indianerna, och deras rättigheter. Detta hängde delvis samman med att han länge trodde sig vara Cherokee till 25 procent. Genom släktforskning fann han dock att han tvärtom hade sina rötter i en kunglig släkt i Skottland och inte alls var besläktad med de nordamerikanska indianerna, som han först trodde. Detta var dock inget som på något sätt minskade glöden i hans kamp för indianernas rättigheter, vilket bland annat kom till uttryck i sångerna Apache Tears och The Ballad Of Ira Hayes på albumet Bitter Tears. På Österåker Detta glödande patos för alla olycksfåglar bakom galler resulterade bland annat i de berömda spelningarna som Johnny Cash gjorde på fängelset i Folsom, Kalifornien den 13 januari 1968 och på San Quentin-fängelset utanför San Francisco den 24 februari 1969. Johnny Cash gjorde även en liknande konsert i Sverige som tyvärr har kommit lite i skymundan för de andra fängelsespelningarna, som båda sändes i amerikansk TV och senare även har getts ut på både video och DVD. Den 3 oktober 1972 gjorde han en bejublad konsert för internerna på kriminalvårdsanstalten i Österåker utanför Stockholm. Spelningen gavs ut på skivan På Österåker året därpå och kom även ut i en nyutgåva 2007 under namnet Johnny Cash På Österåker (35´th Anniversary Edition) för att uppmärksamma 35-årsminnet av fängelsekonserten. Det intressanta med På Österåker är att Johnny Cash talar i det närmaste felfri svenska mellan några av låtarna. Bland annat introducerar han låten Me And Bobby McGee med att på klingande ren svenska säga ”Tack, mina vänner. Jag hoppas att ni tycker om vår musik. Jag hoppas att ni tycker om mig. (Johnny Cash skrattar länge och hjärtligt innan han fortsätter.) Detta är en sång om... Eeh... me and Bobby McGee.” Konceptet med att genomföra en hel konsert för interner inne på ett fängelse hör inte direkt till vanligheterna bland band och artister inom den moderna populärmusiken, vare sig det handlar om country, pop, rock eller någon annan genre. På senare år är det egentligen bara det amerikanska thrash metal-bandet Metallica som har upprepat Johnny Cashs grepp med en fängelsekonsert. Inför releasen av sitt album S:t Anger 2003 uppträdde Metallica inför jublande interner på San Quentin-fängelset, samma fängelse som Johnny Cash alltså spelade på 34 år tidigare. Även Metallicas fängelsegig filmades och finns delvis med i deras dokumentärfilm Some Kind Of Monster. De första åren Namnet J R funkade väl ganska okey för den unge Cash under uppväxtåren i Arkansas. Problemet dök egentligen först upp när han i de övre tonåren hade bestämt sig för att söka värvning i US Air Force. Det gick inte an enligt det strikta militära reglementet att komma dragandes med ett så konstigt namn. För att bli antagen i militär tjänst var Cash tvungen att byta namn, så han beslutade sig för att i fortsättningen heta John R Cash. När han några år senare slog igenom på allvar som countryartist antog han Johnny Cash som artistnamn. Fattig uppväxt Gospelmusiken och musikutbudet som fanns att tillgå på radion var annars det som främst kom att forma honom rent musikaliskt. Cash hyllade långt senare sina gospelrötter genom att ge ut skivan My Mothers Hymn Book. Redan i tidiga barnaår lärde han sig, med hjälp av sin mamma och en jämnårig kompis, att spela gitarr och började snart att skriva egna låtar. I High School kom han i kontakt med radiomediet på allvar och fick möjlighet att sjunga i den lokala radiostationens direktsändning. Familjens svåra ekonomiska umbäranden under 30-talets tuffa depressionsår kom att på ett starkt sätt färga hans personlighet och värderingar samt inte minst att återspeglas i många av hans sånger. Familjen Cashs egendom blev översvämmad vid minst ett tillfälle, en händelse som senare skulle inspirera honom till att skriva sången Five Feet High And Rising. 1944 inträffade en tragedi som kom att förfölja Johnny Cash under hela hans återstående liv. Hans två år äldre bror Jack, äldsta barnet i familjen Cash, hade 14 år gammal fått jobb på det närbelägna sågverket i Dyess och kunde därmed bidra med sin lön till den fattiga familjens försörjning. Johnny Cash hade en mycket nära relation till sin storebror Jack och har själv berättat i sin bok Cash: The Autobiography om händelsen och de hemska skuldkänslor han bar på till följd av det som inträffade. Pappa Ray var inte hemma den här dagen och både mamma Carrie och Johnny samt även Jack själv hade konstiga föraningar om att något hemskt skulle kunna hända. Johnny hade föreslagit att han och Jack skulle gå och fiska tillsammans, vilket deras mor ansåg var en bra idé. Hon bönade och bad Jack att stanna hemma från jobbet och istället följa med Johnny på fisketuren, men Jack insisterade på att familjen behövde pengarna och gav sig därför glad i hågen iväg till sågverket. När arbetsskiftet började hände det ofattbara. Jack Cash fastnade i en roterande sågklinga, drogs in i sågen och klövs mer eller mindre i två delar. I mer än en vecka varade fjortonåringens hemska och plågsamma dödskamp innan han till sist avled. På sin dödsbädd berättade Jack att han fått en glimt av himlen och att han sett änglar. Johnny Cash skulle senare vid upprepade tillfällen berätta om sin längtan till himlen för att där kunna återförenas med sin döde storebror. I sin självbiografi berättar han också om hur han många gånger i sitt liv mött sin storebror i nattliga drömmar. Det märkliga med dessa drömmar är att oavsett hur gammal Cash än var vid det aktuella tillfället, så såg Jack alltid ut att vara två år äldre i drömmen. Vivian Liberto Den 3 juli 1954 muckade Johnny Cash med sergeants grad och lämnade därmed Tyskland bakom sig för att omedelbart återvända till Texas och sin ivrigt väntande flickvän där. De gifte sig bara en månad senare i S:t Annes katolska kyrka i San Antonio och fick under sitt äktenskap fyra döttrar tillsammans: Rosanne, Cindy, Kathleen och Tara Cash. Sex, drugs and rock n roll Musikbranschens tre grundstenar sägs vara ”sex, drugs and rock n roll” och Johnny Cash levde det livet fullt ut. ”Jag har provat på alla droger som någonsin har funnits”, deklarerade han i en TV-intervju. Ett alltmer eskalerande missbruk av både droger och alkohol i kombination med ständiga turnéer och notoriska snedsprång med andra kvinnor, sin blivande fru June Carter inräknad, ledde slutligen till att Vivian tröttnade på honom och ansökte om skilsmässa 1966. June Carter De äkta makarna kom att utgöra en av countrymusikens mest framgångsrika radarpar och deras många duetter blev framgångsrika storsäljare. De fortsatte att jobba tillsammans i 35 år. June Carter avled 15 maj 2003. Knappt fyra månader senare, 12 september 2003, avled också hennes make – Johnny Cash. Arvet efter Johnny Cash lever dock oförtrutet vidare, inte minst genom hans båda barn Rosanne Cash och John Carter Cash som båda har rönt stora framgångar som countryartister. Den upproriska image som hela tiden omgav Johnny Cash har av många ansetts vara ett frö av inspiration för bland annat punkrocken. U2:s sångare Bono har vid flera tillfällen nämnt Johnny Cash som en stor förebild på grund av dennes sociala patos och kamp för global rättvisa. 2007 blev Johnny Cash postumt invald i The Hit Parade Hall Of Fame. Fotnot: I början av 70-talet, var mor och en god vän pia till Östersund
och jag skulle få en belöning för jag varit tyst,snäll och uppfört
mig hela dagen, jag ville ha en kasset, sagt och gjort, jag bläddrade
omsorgsfullt bland kassetterna på Domus efter moget övervägande
blev det Johnny Cach at San quintin, pia och mor tidde förbluffat
p åvarandra, Är du säker?? Ja och Yes! den ville jag ha och jag
älskar fortfarande hans tidlösa country.
Pop och rock på 70-talet:1970-talet var en verklig guldålder för alla som på något sätt gillar pop och rock. De musikaliska storheterna staplades mer eller mindre på varann och hela årtiondet kan egentligen beskrivas som en enda stor kaskad av färger, ljud och harmonier. Alla vi som hade förmånen att få var med under detta rent ut sagt magiska årtionde får ett lyckligt leende på våra läppar när ämnet kommer på tal. Aaah... Ljuva 70-tal. En både rolig och intressant detalj med detta årtionde är att många av de band och artister som tog sina första ackord på 70-talet fortfarande är aktiva med både skivproduktion och turnéer. Bland de internationella storheterna kan vi nämna Kiss och Iron Maiden som exempel på detta, medan artister som Magnus Uggla och Tomas Ledin kan fungera som exempel på svenska överlevare från 70-talet. Den här artikeln kommer att hylla 70-talet genom att titta lite närmare på åtminstone några av de musikaliska förgrundsgestalterna som var med och formade detta gyllene årtionde och gjorde det till vad det kom att bli. Tyvärr är det av utrymmesskäl helt omöjligt att berätta om precis allt och alla men vi börjar med att ta ett avstamp i det dimhöljda gränslandet mellan 60-tal och 70-tal och fortsätter därefter vår odyssé vidare in i den musikaliska häxkittel som 70-talet bjöd oss alla på. Sweet ”Are you ready, Steve?” Konversationen mellan bandmedlemmarna, med Mick Tuckers pumpande trummor som enda komp i bakgrunden, utgör det klassiska introt till Sweets jättehit Ballroom Blitz från 1973. Det talade introt är något som precis varenda unge som hade förmånen att få växa upp på 70-talet kan utantill. Jämsides med det världsberömda gitarriffet till Deep Purples klassiker Smoke On The Water är detta alla tiders mest berömda intro. Det säger faktiskt en hel del om Sweets storhet. Sweet bestod inledningsvis av Brian Conolly (sång), Frank Torpey (gitarr), Steve Priest (bas) och Mick Tucker (trummor) men genomgick några medlemsbyten på gitarristsidan innan man 1970 slutligen hade cementerat sättningen i och med att Andy Scott blev bandets gitarrist. Scott var också den som spelade synth i bandet, vilket bland annat kan höras på låtarna Action och Fox On The Run. Bandet startade sin karriär som ett typiskt tuggummipopband och fortsatte sedan i den musikaliska fåran i och med att man relativt tidigt fick kontrakt med ”låtskrivarfabriken” Nicky Chinn och Mike Chapman. Funny Funny, Hell Raiser, The Six Teens och Wig Wam Bang är exempel på Chinn-Chapmans produktion för bandet. Upplägget var att radarparet skrev bandets hitsinglar medan gruppmedlemmarna själva fick förfoga helt fritt över B-sidorna. Det resulterade ganska snart i att singlarnas A-sida innehöll en tuggummipoplåt signerad Chinn-Chapman och en hårdrocklåt skriven av bandet själva på B-sidan. Det var ganska uppenbart att hitproducenterna och bandmedlemmarna drog åt helt skilda håll. Slitningarna skulle snart resultera i en total brytning. Connolly, Scott, Priest och Tucker upplevde Chinn-Chapman som diktatoriska och ville bara bort från dem så fort som möjligt. Motsättningarna mellan bandet och deras två managers hade egentligen börjat redan i och med Andy Scotts provspelning för att bli bandets gitarrist. Steve Priest skriver i sin självbiografi ”Are You Ready Steve” att både han själv samt Conolly och Tucker älskade vad de hörde och såg när en långhårig och slarvigt klädd Scott pluggade in gitarren i förstärkaren, vred upp volymen på max och drog igång ett tungt riff a la Led Zeppelin. Chinn och Chapman blev däremot vettskrämda när de hörde det och bestämde sig för att säga nej till ”rockvilden”. De övriga bandmedlemmarna opponerade sig dock och lyckades efter visst palaver att övertala Chinn och Chapman, som fick ge med sig och mycket tveksamt gav Scott klartecken att bli medlem i Sweet. Bandet ändrade snart spår i och med glamrockens intåg i musikbranschen och fortsatte efter brytningen med Chinn-Chapman 1974 att orientera sig mer och mer mot hårdrocken. Albumet Sweet Fanny Adams, som kom ut samma år, visade upp en helt ny sida av bandet och det intrycket förstärktes bara med nästa skivsläpp, Desolation Boulevard. Nu var det hårdrock och heavy metal för hela slanten som gällde för Sweet. Egenkomponerade låtar som Turn It Down, Fox On The Run och inte minst Action visade tydligt var Sweet ansåg att skåpet skulle stå någonstans. Andy Scott förklarade detta med att samtliga bandmedlemmar lyssnade på hårdrock och band som Black Sabbath och Led Zeppelin, men att dem av Nicky Chinn och Mike Chapman hade blivit påtvingade ett poppigare och mer ”snällt” sound i rent marknadsföringssyfte. Sweet fortsatte sedan, trots Brian Conollys tilltagande alkoholmissbruk och inre slitningar i bandet, som en renodlad hårdrockkvartett fram till Conollys avhopp från bandet i början av 1979. I samband med avhoppet ringde Ronnie James Dio (tidigare sångare i Rainbow) till Andy Scott och erbjöd bandet sina tjänster. Man bestämde sig dock för att tacka nej och istället fortsätta som en trio. 1982 kom bandets sista platta, Identity Crisis, ut. Därefter splittrades Sweet för gott. Andy Scott har dock fortsatt att turnera med sin version av bandet, AS Sweet. Brian Conollys alkoholmissbruk blev till slut för mycket och han avled till följd av leversvikt 1997. 2002 dog Mick Tucker till följd av leukemi. Den svensk-norska gruppen Sha-Boom, som alltid hyllat Sweet som en av sina största musikaliska inspirationskällor, gjorde 2002 en coverinspelning av Fox On The Run med Andy Scott på gitarr. Slade Slade var ett utpräglat glamrockband i så måtto att de profilerade sig med hiskeliga frisyrer och en minst sagt säregen klädstil samt mängder av glitter och paljetter. Deras gimmick i övrigt byggde till stor del på att deras låttitlar alltid var felstavade. Slades främsta musikaliska kännetecken var den grova och minst sagt whiskeyraspiga rösten som sångaren Noddy Holder var begåvad med. De första åren var bandet ett utpräglat coverband, men efter att ha slagit sina påsar ihop med managern Chas Chandler började bandmedlemmarna att skriva eget låtmaterial för att mer och mer anamma glamrocken både musikaliskt och visuellt. I biofilmen Slade In Flame, som drabbade biograferna 1975, spelade medlemmarna i Slade sig själva. Filmen var i huvudsak en enda lång reklamfilm för bandet. Slade hade en mängd hits på de europeiska topplistorna men deras största bidrag till rockhistorien är Merry Xmas Everybody (1973) och powerballaden My Oh My (1983). Man gjorde ett helhjärtat försök att lägga även USA under sina fötter men misslyckades kapitalt. När men efter detta magplask återvände till England skrev vi årtalet 1977 och glamrocken hade plötsligt blivit passé och istället ersatts av punken. Slade fortsatte dock oförtrutet att turnera och lyckades genom en ren arbetsseger att i början av 80-talet ta sig tillbaka till topplistorna och fick även sent omsider sitt hett efterlängtade genombrott i Amerika. Sista konserten med originalsättningen skedde 1984, då Jim Lea plötsligt blev allvarligt sjuk mitt under konserten, som därmed fick avbrytas. Alla efterföljande spelningar ställdes in till följd av det inträffade. Man gjorde några ytterligare försök att ta sig tillbaka till toppen igen. Bland annat släppte man 1987 skivan You Boyz Make Big Noize, men Noddy Holder hade redan tröttnat på allt turnerande och ville lägga av, vilket ledde till att Slade splittrades. Precis som i fallet med Sweet har även Slade fått en sentida spin off i form av ett ”Slade II” som Dave Hill och Don Powell tillsammans startade upp 1993 och fortfarande turnerar med i olika konstellationer. En lång rad mycket framträdande personer inom musikindustrin har i efterhand berättat om sin beundran för Slade. Kiss-basisten Gene Simmons är en av dem. Gitarrvirtuosen Ritchie Blackmore har till och med sagt rent ut att han bra gärna hade velat vara med i Slade. Joey Ramone, David Coverdale, Tom Jones och Alice Cooper hör också till den långa raden av profiler inom rockbranschen som i olika sammanhang har hyllat Slade genom liknande uttalanden. Mark Bolan och T Rex Här hemma i Sverige var Magnus Uggla en av de största stjärnorna inom glamrocken, med viss konkurrens från exempelvis Harpo, mannen med jättehiten Moviestar, och bandet Tears från Katrineholm. På den världsvida scenen framstod David Bowie, Mott the Hoople, Roxy Music, Slade, Sweet och Gary Glitter som de riktigt stora profilerna inom glamrocken. Det var synnerligen tunnsått med kvinnliga glamrockare. Den enda kvinnan med egentlig framgång i gebitet var den ständigt läderklädda tjejen som sades vara kortare än sin egen Fender Jazz Bass; sångerskan och basisten Suzi Quatro. Hennes hitsinglar Can The Can och 48 Crash spelas fortfarande allt emellanåt i radio. De samtida medlemmarna i tjejgruppen the Runaways kan till viss del anses ha varit glamrockare, men de var i ärlighetens namn mer hårdrock än glam. Men den allra mest inflytelserika och mest tongivande personen inom hela glamrocksvängen var utan minsta tvekan Marc Bolan, sångare och gitarrist samt frontfigur i T Rex. Man kan utan överdrift påstå att utan Bolan och T Rex hade glamrocken som fenomen aldrig uppstått och fått det genomslag som den fick. Marc Bolan anses av många vara den som faktiskt uppfann glamrocken. Marc Bolan föddes som Mark Feld den 30 september 1947 i London och omkom den 16 september 1977, två veckor innan sin 30-årsdag, i en våldsam bilolycka i de västra delarna av London. Det var Bolans flickvän Gloria Jones som körde bilen han färdades i. Platsen för bilkraschen är idag utmärkt med en staty till minne av glamrockaren. Bolan skivdebuterade redan i mitten på 60-talet med sin dåvarande grupp John´s Children. 1967 bildade han Tyrannosaurus Rex tillsammans med sin vän Steve Peregrine Took, som också hade ett förflutet i John´s Children. Duon släppte fyra album med i huvudsak musik som närmast kan beskrivas som psykedelisk folkrock, med akustisk gitarr och bongotrumma toppat med Bolans karakteristiska sångröst. Took ersattes 1969 med Mickey Finn och året därpå kortades duons namn till T Rex. I samband med namnbytet bestämde sig Bolan för att duon skulle utökas till ett riktigt band. Med Bolan själv som sångare och gitarrist och Finn på slagverk fullbordades bandet med basisten Steve Currie och Bill Fifield på trummor. Låtarna Hot Love och Get It On blev stora framgångar och visade världen vad uttrycket glamrock betydde. I grunden var glamrocken en färgglad och skränig protest mot den alltmer politiserade progressiva rocken och det lättviktiga popskvalet som fortfarande levde kvar i kölvattnet efter 60-talet.. Musikaliskt presenterade T Rex en bubblande häxkittel av influenser från alla möjliga håll, där psykedeliska tongångar blandades med Rolling Stones-liknande influenser och 50-talsrock samt filmmusik och mer aggressiv rock. Även folkmusik kunde vävas in i ljudbilden. 1972 kom albumet The Slider som blev en jätteframgång för T Rex. De efterföljande två hitsinglarna The Groover och 20´th Century Boy blev gruppens sista. T Rex utökades 1973 till en kvintett i och med att Jack Green anlitades som andregitarrist. Man började även att kalla bandet för Marc Bolan and T Rex. Bandet upplöstes av naturliga skäl i samband med frontfigurens
död 1977. Då var glamrocken på tillbakagång och hade istället ersatts
av punken. Men Bolan och hans T Rex har fortsatt att påverka människor
trots allt. 80-talets pudelrock kan med lätthet härledas till glamrocken
och fick i skiftet mellan 80- och 90-tal en förlängning i den så
kallade sleazerocken med band som Guns N Roses och The Darkness.
Det svenska bandet The Ark har förklarat att man har hämtat sina
musikaliska och estetiska förebilder ur 70-talets glamrock. |
